pappersjagare

ph:me

När jag var ca åtta år gick jag runt och frågade killarna i min klass om dem var singel, alla svarade förstås ja..eller ja, dem flesta gjorde det. Jag skrattade och sa "Haha du är ju inte singel! När man är singel så är man ju tillsammans med någon! Vem är du tillsammaaaaaaans med?". Killarna jag frågade började förstås gå runt och säga att dem inte var singel på grund av detta, haha. Så fortsatte det så tills mamma vände foten på mig och sa "Sumenta! Singel är man ju när man inte är tillsammans med någon".

Som singel glömmer man bort att allt inte är perfekt när man är ihop med någon. Jag brukar ofta tänka på det när jag känner mig ensam (trots att jag inte är det).

 

Att det finns stunder när jag varit ihop som jag har känt mig mer ensam än någonsin. Att jag när jag var ihop brukade gå och fantisera om hur det var att vara singel. Inte för att jag inte var nöjd och älskad, utan för att jag helt enkelt alltid vill ha det jag inte har. Och nu är jag singel och tycker att 'vi' smakar så mycket bättre än 'jag'.

 

Det finns helt enkelt bra och dåliga saker med tvåsamhet och med ensamhet. Och jag erkänner att det känns lite mysigare att vara singel när jag tänker på allt jobbigt som kommer med ett förhållande.

 

Precis som ni med pojkvänner och flickvänner ibland smygdrömmer om singellivet men inser hur bra ni har det när ni går och lägger er bredvid en varm kropp.

 

Jag måste bara försöka uppskatta nuet. Det kommer ett 'vi' senare i livet. Och en lägenhet med högt i tak. Och ett mrs istället för miss. Och parmiddagar och allt sånt. Men just nu. Just nu har jag en garderob fylld med skor och vackra smycken. Och nätter fyllda med dans. Och blickar till många vackra ögon. Och hemliga kyssar och allt sånt.

mf