pappersjagare

Som att bli träffad av en blixt. Kroppen domnar bort. Hjärtat slutar slå. Börjar slå. Slutar slå. Huvudet är med men inte riktigt helt. Man börjar sakta få tillbaka känseln. Tappar det. Får tillbaka det. Tappar det. Får tillbaka det. Känner hur det sticks i fötterna och tårna på en. Börjar komma tillbaka till verkligheten. Fortfarande en vit bild framför sig. Fortfarande kvar på marken. Men börjar sakta komma tillbaka. Låta verkligheten komma tillbaka, men inte helt. Försöker att hämta andan. Försöker samla tankarna. Försöker hålla sig vid liv även fast man dör lite.

Så öppnar man sina ögon. Tillbaka till verkligheten. Tillbaka till nuet. Glad och vid liv, fast med en gnutta sorg. För man inser att man aldrig mer kommer bli träffad igen av samma blixt. I varje fall inte på samma sätt, samma plats och definitivt inte samma tajming. Man vaknar upp. På riktigt. Tiden går. Vintern kommer. Våren kommer. Och så kommer sommaren. Två dagar bestående av enbart regn och åska. Tänker inte så mycket på det. 2 veckor senare, regn och åska igen. Blir påmind om blixten. Tänker inte så mycket på det. Hösten kommer. Vinter kommer. Våren kommer. Och sen kommer den där jävla sommaren. Med sina jävla regnskurar och åskor. Två dagar bestående av enbart regn och åska. Tredje dagen ställer man sig vid en jävla fotbollsplan. Håller i radion, antenner, kastruller, walkie-talkies. Allt för att blixten ska träffa en. Så står man där ute i regnet, väntar på att den ska komma och slå till. Men så gör den inte det. Väntar. Kommer inte. Väntar. Men kommer inte. Så vänder man tillbaka på samma väg som man kom ifrån. Lämnar kvar alla jävla åsk- och blixtframkallande skitsaker kvar på fotbollsplanen. Går hem. Tänker inte så mycket på det. Slutar tänka på det. Helt. För man inser att blixten aldrig kommer slå till på samma sätt, samma plats och definitivt inte samma tajming.

Och så inser man inte, att blixten inte var där för att förändra saker och ting för stunden. Inte var där för att skapa ett minne. Inte bara var där för att skapa rus och adrenalin. Eller för att skapa spänning.

Men var där för att skapa en förändring i ens liv föralltid.
Precis så, exakt så.