pappersjagare

Tänk om alla med ett tungt hjärta bara släppte eller försökte radera bort det som tyngde ens hjärta. Liksom gjorde vad som än krävdes för att få bort smärtan, till vilket pris det än kostade och kämpade sig ut från den smärtan. Bara för att en dag göra plats för det/den som lättar ens hjärta, får hjärtat att må bra och skratta. Jag tror det är så att man måste släppa det onda för att släppa fram det goda. Jag tror verkligen att det är så. Jag tror att det är så för att jag säger det till mina vänner varje dag.

Vi säger att ett par har varit tillsammans i två år. Det sista året har varit sjukt jobbigt och de bråkar konstant. De älskar varandra men är inte kära i varandra. De har glömt att skratta, så istället gråter dem, för att det är det enda som de har att gå efter, just för att de inte vet vad de ska ta sig till. Istället för att prata, så håller de saker inne. De funderar på att göra slut, men vågar inte.

Tänk om de nu gör slut och inser att det inte kommer hålla och kanske till och med inser att framtiden har mycket bättre att erbjuda. Trots att de älskar varandra. Hur mycket smärta de än vet att de måste gå igenom för att tänka framåt. Det är inte framtiden de är rädd för, utan smärtan.

Så tänk om de tillät sig själv att acceptera det, att det inte längre funkar. Tar sig mod att härda ut smärtan. Bara för att tre månader senare, sex månader senare, eller ett år senare, möta någon som slår dessa två år med hästlängder?

Är det inte så? För att komma fram till det goda måste man ta sig ur det onda? Det är vad jag tror i alla fall.